Om mindre än en kvart är jag officiellt vuxen. Det känns inte så. Det känns ingenting. Varför blir man så känslobedövad när man växer? Eller är det bara jag som saknar det där magiska med födelsedagar och julaftnar. Det känns liksom aldrig på riktigt längre, jag väntar och väntar på att magin ska infinna sig. Men det kommer inte och sedan är allt plötsligt förbi och jag fattar inte hur det har gått till. I och för sig är det kanske inget speciellt. Det var arton år sedan jag skrek för första gången. So what? Äh, jag vet inte. Det är för sent att försöka somna i alla fall.

Igår fick jag veta att jag ska få fixa smörgåsar och sådant till aristerna på stora scenen på Arvikafestivalen. Dit kommer Håkan. Dit kommer Kent. Dit kommer The Kooks och Death Cab For Cutie. Behöver jag säga mer?
Fast det är lite otäckt när saker och ting plötsligt går helt rätt för jag blir så rädd att allt ska spricka igen.

Igår åkte pappa till Tyskland och jag till mamma. Min äldsta lilayster är sex och ett halvt år och har just skaffat pojkvän på lekis. Hon är jättekär, berättade hon. Hon är lite kär i Ola Salo också, fast mest i Kim.
Jag vill också vara liten och söt med oförstörd tro på livet och kärleken.
 

Dunkar huvudet mot väggen igen

för att utrota alla krälande tankar

borde dra spikarna ur huvudet

men slår dem bara

längre in

 

Väntar på smärtan som inte finns

vågar inte känna efter längre

 

Jag har slutat försöka

och byggt upp en hög mur

mellan vad jag är

och ville vara

 

Ni har gröpt ur mig

kvar är ett skal av

snällhetsironi

en spegel för

era bekymmer

jag är för rädd för att se mina egna

 

Det gjorde ju så ont sist

 

Foto: moaan

 

Otroligt seg onsdag. Fick inget gjort i skolan. Hade samhäll och mediaproduktion. På median ska jag göra en marknadsplan för en påhittad affärsidé. Så jag ska låtsas att jag ska spela in och sälja en skiva med mitt band. Men jag orkar inte. Alla läxor och måsten kväver mig. Jag gjorde en logga till bandet i stället, fast så ska den nog inte se ut sen.

I skolan hade treorna projektarbetesredovisningar och vi fick veta att vi måste bestämma oss för vad vi ska göra inom en och en halv vecka ungefär! Och jag som trodde att det inte skulle bestämmas förrän i trean! Jag har smärre panik och vet varken in eller ut. Det finns ju så mycket man kan göra. Jag vill nog göra något som har med skrivande, foto eller film att göra i alla fall. Eller musik. Men eftersom jag går samhälle-media så måste det ju ha med det att göra. Åh, jag vet inte.

Det händer ibland att fasaden får små sprickor
när leendet blir snett och darrigt
och blicken fastnar för tankarna
är någon annanstans

och kanske reser jag mig nu och
lämnar små frågetecken för jag
skiter ärligt talat i att sätta punkt

utanför dörren kan jag andas

jag faller ner i gräset
och försommarkvällshimmeln
är nog vacker men jag blundar

det blåser lite och jag önskar lite
att jag hade någons hand att treva efter
och att vi inte bara var jag
egentligen

men jag blundar

och när ljusen inifrån
har slocknat och när
rösterna
dött
ut

viskar jag alla ord som jag aldrig vågar säga högt
men jag tror att det är för sent
för sent att sätta punkt nu

Nattens låt blir:

Idag var det varmt, så jag satt ute och pluggade franska och tänkte en del. Jag tänkte på sommarregn och bryggor och festivalcampingar och asfalt och glasspinnar och solkräm och sand mellan tårna. Sedan tänkte jag på att jag vill bli frisk snart och kunna gå barfota. Att jag vill köpa en skrivmaskin och spela gitarr vid en lägereld.