Om mindre än en kvart är jag officiellt vuxen. Det känns inte så. Det känns ingenting. Varför blir man så känslobedövad när man växer? Eller är det bara jag som saknar det där magiska med födelsedagar och julaftnar. Det känns liksom aldrig på riktigt längre, jag väntar och väntar på att magin ska infinna sig. Men det kommer inte och sedan är allt plötsligt förbi och jag fattar inte hur det har gått till. I och för sig är det kanske inget speciellt. Det var arton år sedan jag skrek för första gången. So what? Äh, jag vet inte. Det är för sent att försöka somna i alla fall.