Om mindre än en kvart är jag officiellt vuxen. Det känns inte så. Det känns ingenting. Varför blir man så känslobedövad när man växer? Eller är det bara jag som saknar det där magiska med födelsedagar och julaftnar. Det känns liksom aldrig på riktigt längre, jag väntar och väntar på att magin ska infinna sig. Men det kommer inte och sedan är allt plötsligt förbi och jag fattar inte hur det har gått till. I och för sig är det kanske inget speciellt. Det var arton år sedan jag skrek för första gången. So what? Äh, jag vet inte. Det är för sent att försöka somna i alla fall.

Dunkar huvudet mot väggen igen

för att utrota alla krälande tankar

borde dra spikarna ur huvudet

men slår dem bara

längre in

 

Väntar på smärtan som inte finns

vågar inte känna efter längre

 

Jag har slutat försöka

och byggt upp en hög mur

mellan vad jag är

och ville vara

 

Ni har gröpt ur mig

kvar är ett skal av

snällhetsironi

en spegel för

era bekymmer

jag är för rädd för att se mina egna

 

Det gjorde ju så ont sist

 

Foto: moaan